onsdag 18 april 2018

Äntligen...

... medvind

Det är ju ingen hemlighet att livet kraschade lite där strax innan jul och att det sen följde några tuffa veckor då allt bara var ett enda stort känslomässigt kaos där min självkänsla fick sig en rejäl törn och totaldemolerades till noll och inget
Det var ganska tufft att så totalt tappa fotfästet men framför allt var det tufft att så totalt tappa tron på mig själv och fyllas av känslan av att vara så totalt värdelös och ett enda stort misslyckande och det fanns stunder då när jag tvivlade på att jag någonsin skulle hitta tillbaka till den glad och positiva Helen igen och framför allt tvivlade jag på att jag någonsin skulle hitta tillbaka till den där känslan av att känna att jag kan något, jag  är värd något...


... men här sitter jag nu och är alldeles varm över alla fina ord jag fått höra under de senaste dagarna 
Det har varit en minst sagt turbulent tid på jobbet under de senaste veckorna, jag har fått kliva fram och ta ett ansvar som jag absolut inte hade räknat med att behöva göra
Ett ansvar som till en början kändes både skrämmande och lite övermäktigt men som jag tack vare ett otroligt bra stöd från min chef och framför allt från kollegor på de andra avdelningarna klarat av alldeles galant om jag får säga det själv
Ja det är nästan så att jag är lite förvånad över mig själv faktiskt 
Under de här  ( snart )  fyra veckorna har jag lärt mig så otroligt mycket på så många olika plan och förmodligen så märks det inte så mycket utåt men inom mig har jag vuxit enormt och sakta, sakta har jag känt att den där trasiga självkänslan så sakteliga börjar läka och växa sig starkare igen och den känslan har definitivt vuxit av de alla de fina ord jag fått höra under de senaste dagarna både från min chef, mina kollegor men kanske framför allt från föräldrarna till barnen på förskolan



En av de viktigaste sakerna jag har lärt mig under den här tiden är hur oerhört viktigt det är stanna upp, att tänka till och känna efter vart man själv står och vad man själv tänker och känner och hur oerhört viktigt det är att inte låta sig dras in i andras konflikter och strider
Något som kan vara nog så svårt och under åren som har gått har det hänt allt för många gånger att jag dragits med i den allmänna stämningen, dragits in  i en nedåtgående spiral och vips utan att jag riktigt har fattat det så har jag befunnit mig mitt i någon annans konflikt och strid utan att det egentligen på något sätt har speglat mina egna tankar eller känslor
Det är kanske så att en och annan upplever mig som en svikare men det största sveket skulle ha varit om jag svikit mig själv, om jag hade svikit det jag känner och  det jag står för
Den här gången hade jag kraften och modet att lyssna till mitt hjärta, till min magkänsla och än så länge har den känslan visat sig vara helt rätt och vad som än händer framöver så växer jag och känner för första gången på länge medvind och det är en underbar känsla att varje dag gå till jobbet med ett leende på läpparna, det är en skön känsla att ha förmånen att ha kollegor som lyfter, stöttar, hjälper och peppar när det känns lite tungt men framförallt finns där och gläds tillsammans med en när det går bra
















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar