torsdag 26 februari 2015

Jag är inte bara curlingmamma...

.. jag är även curlingmatte
 
Jag hamnade i en lite diskussion om bokläsning på FB
Jag konstaterade krasst att jag inte hinner ( eller tar mig tid ) att läsa så mycket, jag läser en stund innan jag somnar och det handlar verkligen om en liten stund
När jag väl har kommit så långt att jag lägger mig och börjar läsa brukar John Blund klubba mig i huvudet rätt snabbt så de flesta kvällar hinner ( läs orkar ) jag bara läsa en - två sidor
Mitt i den här diskussionen fick jag förslaget att lyssna på ljudböcker när jag är ute och går med Picasso
 
 


Först lät det som en rätt bra ide men så tänkte jag efter
Skulle jag gå där med lurar i öronen djupt insjunken i en bok medans Picasso mer eller mindre rastade sig själv
Är det vad Picassos promenader handlar om i första hand ?
Att hon bara ska rasta sig ?
Sen började jag fundera över hur våra promenader ser ut och insåg rätt snabbt att det där med en ljudbok i öronen under hundpromenaden lät ungefär lika smart som att gå och lyssna på en bok när man är ute med sina barn dvs fullständigt korkat i mina öron
För mig och förhoppningsvis även för Picasso är våra promenader tillsammans lite mer än just bara att "rasta och springa av sig"
Visst springer Picasso lite i sin egen värld och sniffar sig fram i livet men samtidigt så har vi ju ett samspel och våra promenader är en kombination av egna små upptäcktsfärder, lek,  bus och små stunder av vardagslydnad light
 


Kalla mig gärna både curlingmamma och curlingmatte, det är två titlar jag bär med stothet eftersom dessa gör både mig, mina barn & min hund lycklig och det där med att läsa böcker är väl lite som med att sova och städa
- Läsa böcker, Sova och ha ett städat hem kan jag ha när jag blir pensionär, fram tills dess tänker jag lägga tiden på att göra det jag mår bra av
 

 
 
 


fredag 20 februari 2015

Om jag med en bild...

 
 
 
... skulle beskriva Linn
 
 
Ja då skulle det nog bli med den här bilden
Livsglädje & bus i ett liksom
 
 



 
 


Bästa...

... kompisar
 
 
När dom här två tjejerna fnissade loss tillsammans häromdagen blev jag alldeles varm i hjärtat trots att snålblåsten ven runt rinken i Kilen
 
 


 
 
Linn & Isabelle började på förskolan samtidigt samma höst som dom fyllde två år men under åren på förskolan så var dom just inte mer än "kompisar i barngruppen" och så förblev det även under tiden i förskoleklassen och 1:an men så helt plötsligt en dag under höstterminen i 2:an fick dom helt enkelt nog av dom andra tjejernas intriger och tjafsande om vad man skulle leka, hur man skulle leka och vem som skulle få vara med och när det var okey att leka med den eller den
Kort sagt dom fick nog av att bossas runt eller som Linn har berättat
 
- Vi tittade på varandra och sa kom så går vi och gör något annat och sen var vi bästisar helt enkelt



 
 
Från och med den dagen har det verkligen varit  Linn & Isabelle
Två tjejer som inte tar speciellt stor plats och som till en början kan tyckas vara tysta och försynta men ack så fel det är
Det här är två tjejer som vet vad dom vill, två tjejer som är starka nog att stå upp mot grupptryck och är modiga nog att gå sin egen väg utan att bry sig om vad andra anser om det
Två tjejer som dessutom har hjärtat på rätta stället och som är otroligt måna om varandra och även om sina andra kompisar 
 

 
 
Som förälder kan jag inte annat än att vara glad över att Linn har en så otroligt fin bästis som Isabell
Att ha en vän att skratta tillsammans med och som finns där i vått och torrt är guld värt
 

onsdag 18 februari 2015

Dom där ögonblicken...

... som förändrar ens liv
 
 
Oftast lunkar livet på i stilla takt och vägen kantas av små händelser och erfarenheter som sakta formar oss till de personer vi är utan att vi egentligen lägger märke till hur vi utvecklas
Men så ibland inträffar de där ögonblicken som man sen efteråt kan minnas och tänka att just där och då förändrades ens liv en smula
Ett klassiskt sånt ögonblick och det absolut största av dom alla är då ens barn föds, den där sekunden då  man för första gången får se in i sitt barns ögon och uppleva den där obeskrivliga och nästintill ofattbara känslan av att vara med om livets mirakel
Den stunden om någon är just ett sånt ögonblick då ens liv förändras
 
 


 
En annan  sån upplevelse för mig är den där förmiddagen när vi befann oss på Temple Street Childrens Hospital i Dublin
Under de oroliga timmarna blev det så uppenbart vad som är viktigt här i livet
Prylar, upplevelser, semesterresor, jobb - ja kort sagt allt sånt framstod helt plötsligt som så otroligt oviktiga och obetydliga saker
Det enda som betydde något just där och då var att Linn skulle överleva och att vi skulle få fortsätta att vara tillsammans som en familj
Den där förmiddagen då varje sekund känns lika lång som en timme hann jag fundera en hel del över livet, relationer, kärlek ja kort sagt allt som hör livet till men framför allt så fick jag en ögonöppnare och det var även just där och då som jag bestämde mig för att jag skulle önska mig bidrag till en donation när jag fyller år
 
 
 
 
En liten tanke som med tiden har utvecklat sig en aning
Just nu stickar jag mössor på beställning för brinnande livet
För varje såld mössa stoppar jag ner 50:-  i  "Donationsburken"
Det har blivit några mössor och beställningarna droppar in lite smått, just nu har jag drygt tio mössor på beställningslistan så innan det är dags att göra donationen skulle jag tro att bara mössförsäljningen kommer att  inbringa sådär en tolv-trettonhundra
Inga jättesummor men jag känner väl lite som så att "Alla bäckar små..." och även om vår lilla donation är en droppe i havet och aldrig kommer att kunna mäta sig med den innerliga tacksamhet vi känner inför personalen som jobbade med Linn och räddade hennes liv där på Templ Street Childrens hospital så kommer den ändå att vara ett sätt för oss att få "betala tillbaka" och visa vår uppskattning
 
 




 



 
 


tisdag 17 februari 2015

Så var det...

... det här med kärlek
 
 
Kärlek kan man visa på så många sätt
Tex genom att göra något man absolut inte tycker om bara för att underlätta för den man älskar
Ja må ha haft mitt körkort i snart tjugo år men det finns en sak som fortfarande kan få det att knyta sig i magen på mig och som kräver mental förberedelse och det är att tanka bilen
Förmodligen hänger det ihop med att jag avskyr att köra bil på trånga ställen, avskyr tanken på att jag kanske eventuellt skulle behöva backa och trixa lite så...
 
 
 
 
... ja tankning är något jag undviker så mycket jag bara kan och det senaste halvåret när vi bara har haft en bil har det varit rätt enkelt att smita från den saken och som av en händelse överlåta den detaljen till  Paul
- Ojdå, behövs det tankas... Vilken otur liksom
*tänkte inte på det*
Men idag tänkte jag på det, i morgon är det onsdag = Paul har sändningar, jobbar till midnatt och har bilen och visserligen var det lite drygt en kvarts tank kvar och han skulle absolut ha klarat sig in till Sthlm men definitivt varit tvungen att stanna till och tanka på vägen hem, vilket han utan minsta knorr hade gjort
Men i morse när jag ändå var inne i Norrtälje i ett annat ärende så kände jag att det kanske var läge att angripa mina tankdemoner och underlätta för Paul i morgon så jag svängde in på Statoil
 
 


Milt uttryckt kan jag ju skriva att jag ångrade mig i typ samma sekund som jag svängde in på macken eftersom det var rätt många bilar och rejält trångt
Men vad gör man inte för kärleken liksom ?
Bara att ta ett djupt andetag, chilla och gilla läget
Givetvis var det inga större problem med att tanka, det är det ju ifos nästan aldrig så varför dessa tankdemoner överhuvudtaget slagit rot i skallen på mig är och förblir en gåta
Nu när jag sitter härhemma känns det rätt bra
- tankdemonerna är för tillfället stillade och vid midnatt i morgon kan Paul efter en lång dag som börjar sådär runt halvsju på morgonen sätta sig i bilen och köra raka vägen hem
Vardagskärlek när den är som bäst
 



måndag 16 februari 2015

Det är lite med en del prylar...

... som med en del vänner
 
 
Dom finns där i ens liv och man har nytta av dom men funderar inte så mycket mer över det hela
Sen en dag så säger dom upp bekantskapen och lämnar en åt sitt öde och kvar står man där och trots att det uppstått en liten, liten saknad så upptäcker att man livet går vidare och att man faktiskt klarar sig rätt bra utan deras inblandning
Dagarna går och man upptäcker att just det dom tillförde i ens tillvaro självklart betydde något men inte fullt så mycket som man kanske hade inbillat sig och livet rullar på utan någon större saknad
 
 


 
Lite så är det med torktumlaren som sa upp bekantskapen med oss för ett par år sedan
Det är ingen "vänskap" jag saknar dagligen, inte ens någon gång i månaden men ibland när jag öppnar luckan till tvättmaskinen och inser att nu, nu ska jag hänga sjuttielva par strumpor och ungefär lika många trosor/kalsonger ja i dessa lägen kan jag sända en tanke av saknad till min kära gamla vän men i samma stund som alla strumpor och underkläderna hänger på plats avtar den saknaden och jag njuter istället av kunna trava vikt tvätt på den ytan där torktumlaren tidigare stod
 
 
 


Samma sak är det med diskmaskinen som sa upp sig för lite mer än två år sedan
Till en början saknade jag inte vår vänskap alls, det funkade helt ok att diska för hand
Nu kan jag erkänna att jag allt oftare känner den där saknaden av en trogen vän, speciellt när man för fjärde gången samma dag fyller upp diskhon och börjar brottas med diskborsten och inser att man förmodligen kommer att upprepa detta minst en gång till innan dagen är slut
Just dom där dagarna då jag tycker att jag mer eller mindre bor vid diskhon kan jag känna att det vore trevligt att stifta bekantskap med just en sån vän igen för tomrummet finns där eller snarare det är inget tomrum för antingen så är diskhon till bredden fylld med disk eller så svämmar diskstället över med disk som står på torkning och aldrig någonsin kan man njuta av lyckan över en tom diskho/bänk
 
 
 
 
 
Men som sagt - en del vänner och prylar klarar man sig utan trots att dom skapar ett tomrum efter sig och tänker man efter så finns det nog en hel uppsjö med prylar man med lätthet skulle kunna klara sig utan men de  riktigt nära vänner man har skulle definitivt vara svåra att klara sig utan att ett stort stort tomrum skulle uppstå 
 



Alla hjärtans dag...

... del två
 
Jag har ju redan klargjort vad jag anser om Alla hjärtans dag men min inställning innebär inte att jag tvingar min familj att tycka och tänka precis som jag gör så när Linn i lördags kom och ville pyssla ett Alla hjärtans dag kort till Christina - läkaren från Uganda som var med ombord på planet och räddade Linns liv - och som vi sen skulle maila till henne så ställde jag givetvis upp och hjälpte Linn
 
 



Linn tog god tid på sig och var mycket noggrann när hon pysslade ihop kortet och det blev en mysig stund och vi pratade om allt mellan himmel och jord men kanske mest om hur viktigt det är att vara snäll och hjälpsam, hur viktigt det är att tala om för människor att man tycker om dom och att man aldrig kan sprida för mycket kärlek omkring sig utan det finns alltid plats för ännu lite mer kärlek
 
 


Linns omtanke värmde Christina som nästintill svarade med ett vändande mail att hon blev jätteglad över Linns omtanke och att hon skrivit ut fotona och skulle spara dom och nu håller vi alla tummarna för att Christina får ledigt från jobbet så att vi kan träffas i maj





Så var det det här med...

... Alla hjärtans dag
 
 
Det är ju ingen hemlighet att jag är lite smått allergisk mot både Alla hjärtans dag, Mors & Fars dag
Jag har absolut ingenting emot att man visar kärlek och uppskattning utan det jag vänder mig mot är att man gör det på en speciellt utsatt dag och att det blivit stor kommers kring dessa dagar
Och i dessa FB tider kan jag också känna att det ibland tycks ebbar ut i en enda stor tävling om vem som uppvaktade eller blev uppvaktad på det bästa och mest kärleksfulla sättet och att det viktigaste med själva uppvaktningen är att få basunera ut den så att alla får veta vilket underbart förhållande man lever i
Det kan tyckas låta lite bitter och somliga skulle nog kunna kontra med att min inställning till det hela beror bristen på uppvaktning dessa dagar men inget skulle kunna vara mer fel än just det
Jag har full respekt för att andra väljer att fira dessa dagar men för mig är dom totalt betydelselösa och inte på något sätt en måttstock på vare sig kärleken från Paul eller mina barn och dessutom vet jag att om jag bara gav en hint om att dessa dagar hade någon form av betydelse för mig så skulle dessa firas på just det sättet som jag önskade
Men det är just där skon klämmer
- jag vill inte bli "firad" eller uppvaktad på en dag som är utmärkt i almanackan för detta
Jag föredrar när det kommer spontant och just för att personen ifråga känner att just där och då kändes det viktigt att få visa sin uppskattning
 
 
 
 
För hur det än är, kärlek kan visas på så många fler sätt än med blommor, choklad & en god middag den 14 februari
Romantik och kärlek är inte blommor och choklad för mig och det är en himla tur för skulle vår kärlek mätas i just detta så skulle jag nog ta mig en funderare över hur det var ställt med vår kärlek och allvarligt ifrågasätta varför vi är gifta
Men för mig är vardagskärleken betydligt viktigare, de är de där små gesterna som man gör för varandra i vardagen  som betyder något och när det kommer till dom bitarna är Paul mästerlig på att visa vilka som har en plats i hans hjärta vilket han bevisat mer än en gång under de senaste dagarna
I fredags blev det middag på Antep, i lördags hade han sändningar med lite dötid emellan och passade på att åka hem ( tio mil tur & retur ) och hann äta en snabbmiddag med oss samt vara med en liten, liten stund på skridskodiscot innan det var dags att sätta sig i bilen igen och åka iväg och jobba
Även i går hade han sändningar, åkte hemifrån strax före sju på morgonen och landade härhemma vid halvfyra och  hade nog mer än gärna slagit sig ner i soffan och chillat lite men hann inte mer än innanför dörren innan han fick bege sig ut igen och stå och frysa vid skridskobanan en timme eftersom Linn så gärna ville visa Pappa sina konståkningsskills och trots att han var så trött att ögonen gick i kors på honom och att klockan mer än väl passerat stopptiden för läsning vid läggdags så tvekade han inte en sekund när Linn ville att han skulle läsa ett kapitel för henne innan hon somnade
Vardagskärlek när den är som allra bäst
 
 
 
Blommor & choklad på alla Hjärtansdag i all ära men personligen klarar jag mig mer än väl på vår vardagskärlek och känner inget behov av att fira dessa dagar
En bok spontant en hel vanlig tisdag, en nysläppt cd med min favorit, en dvd med en film jag velat se bara sådär, sällskap på en konsert jag vill gå på mm
Listan på Pauls små kärleksbevis kan göras hur lång som helst och för mig är det värt mer än alla rosor som finns... 


 

 
 
 



 

torsdag 12 februari 2015

Så var det ...

... det här med åldersnoja
 
 
Den stora och magiska dagen närmar sig med stormsteg och lite då och då dyker det upp små pikar om detta från välmenande vänner för på något vis tar alla för givet att när man fyller 50 år då drabbas man per automatik av någon form av kris i åldersnojans tecken
Men jag är ledsen, för min del har denna noja än så länge lyst med sin frånvaro och jag betvivlar starkt att den kommer att slå ner som en blixt från klar himmel
Att noja och krisa pga av just åldern ligger liksom inte för mig utan i mina ögon är åldern inte så mycket mer än just en siffra och att tiden har sin gilla gång kan man ju liksom inte påverka
 
 
 
 
 
Jag känner mig både nöjd och tillfreds med att befinna mig just där jag nu befinner mig i livet
Visst, ibland när jag ser på Linn och knappt kan fatta hur den där lilla trollungen som nyss var en liten bebis plötsligt har blivit en stor tjej på nio år kan jag för en sekund tänka
- Stopp, stanna tiden !
Men samtidigt så är det ju så spännande att följa både Linn, Anna & Joakim och hur dom växer och formas som människor och stoppade man tiden skulle man ju missa den utvecklingen
 
 
 
 
Så, nej någon åldersnoja kommer nog inte att infinna sig hos mig utan jag överlåten den delen av livet till andra och lutar mig istället bekvämt tillbaka och tar dagens som den kommer och njuter av att vara här och nu och ser med spänning fram emot framtiden med allt vad den innebär
 
 


onsdag 11 februari 2015

Nästan som...

... vanligt
 
 
Den här dagen började som de flesta andra dagar dvs skjutsade Paul till bussen, hem och väckte Linn
Fram med frukost, tjata lite lagom får att få henne att äta densamma och sen klä sig
Skjutsade Linn till skolan, hem, ut med Picasso på en runda i det helt sagolika vädret
 Tog hand om disken, körde tre maskiner tvätt, vek och sorterade in tvätten i skåpen
Bokade ombesiktning till bilen och...
 
 
 
... helt plötsligt hade förmiddagen gått och jag insåg att jag hade gjort allt detta utan att ens reflektera över det, utan att ha behövt att ta sats från tårna för att komma igång, utan någon "kom ihåg lista"
Ja helt enkelt av bara farten och det bästa av allt
- jag kände mig inte ens trött
Nej, det var snarare tvärtom, jag kände mig förvånansvärt pigg och nästan längtade lite efter att Linn skulle komma hem från skolan så vi skulle kunna åka upp till stallet och mysa med Prinsessan i solskenet
 
 


Efter att i ett par veckors tid mer eller mindre känt mig som en zombie kändes det för första gången på länge som om livet liksom återvänt, som om allt helt plötsligt bara var "som vanligt" igen och det var en riktigt underbar känsla
Men nu kanske det gäller att ta ett djupt andetag, att försöka behålla stillheten och lugnet ett tag och inte omedelbart växla upp och tro att allt just är "som vanligt" igen
Att skynda långsamt är nog inte så dumt, att tillåta mig att njuta av dagen som har varit men samtidigt vara beredd på att det fortfarande är en bit kvar innan alla pusselbitar fallit på plats och kropp, knopp & själv hittat sig själv igen
Ja, kanske helt enkelt göra som Prinsessan
stanna till en stund, bara sätta mig ner och beundra världen i lugn & ro
 
 

 
 

måndag 9 februari 2015

Än är inte... ...

 
 
 
 
... undrens tid förbi
 
Det må vara ett beslut som inte har någon större betydelse för mänskligheten men i min egen lilla vrå av världen var det banne mig ett stort beslut och ett rejält kliv åt rätt håll när jag trots ett grymt sug efter Coca Cola istället valde att köpa
 
 
 
 
Alla förändringar är till det bättre, även de små och till synes obetydliga
 
 


söndag 8 februari 2015

Så var det...

... det här med ordet Förlåt
 
 
Ett rätt bra ord att använda sig av lite nu och då
Tex om man sagt något som gör någon annan ledsen. arg eller helt enkelt fått någon att inte må så bra
Ett förlåt behöver inte betyda att man ändrar åsikt utan helt enkelt att man ber om ursäkt för sättet man uttryckte sig på
Ganska enkelt och självklart när allt kommer omkring
 
 



Jag och Linn har haft många och långa diskussioner omkring ordet Förlåt
Om när och varför man ska be om förlåtelse och ibland känns det som om jag har tjatat mig blå för att få henne att sluta med dessa automatiska upprabblingar "Förlåt, förlåt, förlåt..."
Men ju mer jag tänker på det ju mindre kommer jag nog att tjata på henne om det i framtiden för när allt kommer omkring så är ett förlåt för mycket betydligt bättre än ett för lite...


När orken inte...

 
 
 
... räcker till
 
 
Men rastlösheten ändå smyger sig på då får man roa sig med sånt som inte suger så mycket energi, som att sticka till exempel och om hjärnan dessutom bestämt sig för att ställa in sig på zoombiemode så får man roa sig med att sticka sånt som man gör på ren rutin, vilket i mitt fall då innebär mössor
 
 


Jag har roat mig med att sticka lite på måfå bara men så trillade det in tre beställningar bara sådär så nu är det slut på det "fria stickandet" och bara till att rätta sig efter önskemålen
 
 


En av beställningarna är redan färdig och på väg per post till beställaren så nu håller vi tummarna för att hon blir nöjd med sin gröna mössa
 
 


 
 
Jag kände mig lite nöjd när jag kunde lägga ner 50:- i burken där vi  - läs jag - samlar in pengar till en donation till Temple Street Childrens Hospital i Dublin där Linn vårdades
Jag har bestämt mig för att donera 50:- för varje mössa jag stickar på beställning och dessutom är jag så trist att jag inte önskar mig  ett bidrag till vår donation istället för presenter när jag fyller halvsekel om några veckor...
 
 
 
 
 
 
 


torsdag 5 februari 2015

Jag är inte den som...

... brukar ta mina klagomål vidare
 
 
Oftast är jag nog en sån som klagar lite inför mina vänner o bekanta och sen får det stanna där
Förmodligen beror det nog på att jag är så naiv att jag tror att människor alltid gör sitt bästa och när det blir lite fel bortförklarar jag det hela med att det beror på att man kanske haft en dålig dag, omständigheterna eller vad det nu kan vara som gjorde att det blev fel just den här gången och sen är det liksom inte mer med det
Men efter måndagens besök eller rättare sagt försök till att besöka Norrtälje akuten kände jag att det var läge att göra mer än att bara klaga lite gnälligt i bekantskapskretsen så jag mailade till kvalitetsenheten och framförde våra synpunkter på bemötandet vi fick vid inskrivningen
 
 
 
 
I måndags kväll fick Linn hög feber igen, för tredje gången på elva dagar och eftersom hennes hosta dessutom blivit både mer intensiv och "djupare" under dagen ringde jag till sjukvårdsrådgivningen där sköterskan tyckte att det var läge för en läkare att lyssna på Linn och hänvisade oss till akuten i Norrtälje
Vi var väl inte sådär superpigga på att åka till just Norrtälje men med tanke på att klockan var strax efter tio på kvällen, det ihållande snöandet och väglaget så kändes Norrtälje som ett enklare och smartare alternativ än Astrid Lindgrens Barnsjukhus just då så vi bestämde oss för att följa sjukvårdsrådgivningens hänvisning
Något vi skulle ångra...
 
 


På Norrtälje akuten var väntrummet tomt så vi kunde gå direkt fram till inskrivningen men där blev det tvärstopp när vi berättade varför vi var där
 
- Åk till Astrid Lindgren, vi har ingen barnläkare
 
Jag förklarade att vi blivit hänvisade till just Norrtälje akuten och undrade om inte en läkare kunde lyssna på Linn till att börja med
 
Lite motvilligt sa sköterskan att hon skulle prata med deras läkare, gick iväg och kom tillbaka efter extremt kort tid och upprepade
 
- Ni får åka till Astrid Lindgren, vi har ingen barnläkare här
 
Mina protester om att vi blivit hänvisade just till Norrtälje akuten, att det var sent, att vädret och väglaget inte var det bästa intresserade henne inte ett dugg utan hon upprepade sitt mantra och kryddade med
 
- Om ni anser att hon behöver akutvård får ni åka till Astrid Lindgren eller söka hjälp på barnläkarmottagningen dagen efter och det är ju plogat in till stan...
 
 


Nu blev det ett besök på Astrid Lindgren akuten som den här kvällen var mer än överbelamrad och trots att Linn hade en hög prioritering tog det drygt fem o en halv timme innan vi fick träffa en helt underbar läkare som förvånade oss genom att hon faktiskt hade läst på i Linns journal innan hon kom in till oss på rummet så vi slapp rabbla allt en gång till
Läkaren lyssnade på Linns lungor och tyckte att även om dom lät "rena och fina" så tyckte hon att det var bäst att göra en röntgen och att dessutom ta lite infektionsprover
En och en halv timme senare kunde vi lämna akuten med diagnosen - virus
En diagnos dom med lätthet hade kunnat ställa på akuten i Norrtälje och vi hade sluppit att tillbringa hela natten på ett akutrum med en sjuk nioåring
 
 


Med den bakgrunden beslutade jag mig för att framföra mina synpunkter - låter trevligare än klagomål -  till kvalitetsenheten för Tiohundra och jag hade nog inte förväntat mig mer än ett svarsmail tillbaka med nå´t i stil med "Tack för dina synpunkter...." men i morse ringde telefonen och i andra änden fanns chefen för akuten som fått ta del av mitt mail och kände att hon ville prata med mig personligen så hon hade sökt mitt telefonnummer på Eniro
Vi hade en mycket trevlig pratstund och hon bad både mig och Paul men framför allt Linn om ursäkt för det trista och felaktiga bemötandet vi hade fått för självklart är det så att läkarna på akuten i Norrtälje kan och ska göra en första bedömning och vid tveksamheter rådgöra med AL om läget
När vi hade avklarat händelsen i måndags frågade hon hur Linn mådde idag och undrade lite om Linns tid i ECMO och vips hade vi pratat en lång stund till om vår äventyrliga hemresa och allt runt omkring den och det hela slutade med att hon tackade mig för att jag hade tagit mig tid att prata med henne och att jag hade delat med mig av Linns solskenshistoria
Nu hoppas jag att sköterskan som tog emot oss vid inskrivningen i måndags får sig en liten tankeställare och att hon nästa gång det kommer ett sjukt barn tänker lite mer med hjärtat men kanske framför allt att hon följer den praxis som råder vid sjukhuset dvs att läkarna där gör en första bedömning innan barnet skickas vidare till AL....


 
 

 

måndag 2 februari 2015

Känner mig...

... lite lättad
 
 
Typ sådär en 24 såna här lättare