söndag 29 september 2013

Barns vara...

... eller inte vara
 
 
Då och då blossar debatten upp om det här med att ha barn med sig överallt
Jag är förvisso trebarnssmamma men jag har full förståelse för att det finns folk som önskar "Barnfriazoner" eller varför inte biljettkategorin "Vi som köpt biljett för att njuta av föreställningen och inte vill bli störda av andra"
1350:- betalade vi för gårdagens biljetter till Spanska Ridskolans föreställning på Globen
Förutom en helt fantastisk uppvisning av vackra hästar bjöds vi även på
 
* Utspilld dricka över Linns jacka - detta utan en ursäkt
* Linn blev sparkad både i huvudet och i ryggstödet
* Oavbrutet pratande
 
De två förstnämda utfördes av två små tjejer som såg ut att vara i Linns ålder, två tjejer som inte verkade vara vare sig intresserade av showen eller uppfostrade i att ta hänsyn till andra människor
Det oavbrutna pratet bjöd både tjejerna och deras två mammor på
Små tjejerna pratade om allt och ingenting medans mammorna ägnade sig åt att antingen högt referera det som hände nere på ridbanan eller fördjupa sig i den ena mammans kontaktannons på nätet och detta högt och ljudligt så att ingen runt omkring skulle missa att hon minsann hade lagt upp läckra bilder på sig själv, fått skamliga förslag och att en söt  "badguy" liknande tjugotreåring minsann stötte på henne och det där med att han var just tjugotre år var en väldigt viktig detalj eftersom hon upprepade den väldigt många gånger
Tänk om  mammorna istället hade lagt ner sin energi på att hålla efter sina barn, tala om för dom att det inte var ok att sparka folk i ryggen, att man i alla fall ber om ursäkt om man nu har "råkat" spilla dricka på någon eller varför inte helt enkelt förklara för sina barn att man sitter tyst, tittar på underhållningen och är det så att man vill prata så viskar man och tar hänsyn till de runt omkring som är där för att njuta av showen och inte av deras pladder
 
 
 
Det är väl egentligen rätt självklart att barn ska få vara med "överallt" men det ställer lite krav på oss föräldrar
Först och främst kanske vi måste rannsaka oss själva, det kanske inte är så smart att ta med sig barnet ut på restaurang när hen är trött eller just i den perioden av livet när barnen har extremt mycke spring i benen och inte kan/vill sitta still mer än en minut i taget
Man kanske inte ska ta med sig ett barn till en föreställning hen uppenbart vare sig är mogen eller intresserad av
Och när man nu tar med sig barnet så kanske man måste inse att man inte kan sitta i djupa diskussioner med sitt sällskap utan att barnet faktiskt behöver vägledning och engagemang för att lära sig visa hänsyn till andra människor runt omkring för att göra upplevelsen så trevlig som möjligt för alla inblandade och inte bara för mig själv
 
 


 
Jag vägrar att tro att Linn är "one of a kind" när det gäller konsten att uppföra sig ute bland folk
Ända sen Linn var nyfödd har vi haft med Linn "överallt" dvs på restaurang, konserter, museum, bio, Operan, teater mm
Visst finns det gånger då vi kanske varit sugna på att gå på en restaurang och äta  "lite bättre" mat men efter att ha scannat av Linn och hennes humör  insett att McDonalds varit att föredra för alla parter just där och just då
Visst finns det gånger när Linn inte har tyckt att det har varit såååå himla roligt men vid dessa tillfällen har det liksom aldrig slagit oss in att  släppa Linn fri och inte låtsas se/höra henne utan givetvis har vi pratat med Linn om hur man uppför sig och varför
Kort sagt, vi har gjort det självklara både för vår egen, för Linns skull och för omgivningens skull
 


Det är inte första gången och med all säkerhet inte heller sista gången som jag kommer att irritera mig på folks uppförande och totala nonchalans för sin omgivning
Egentligen borde man väl bara rycka på axlarna och tycka synd om folk som inte vet bättre men innerst inne blir jag grymt irriterad på att andra människor som är så totalt självupptagna att dom inte ens verkar reflektera över sitt eget eller sina egna barns beteende
Finns bara en sak att säga om detta
 
- Skämmes ta mig fan !!!
 
 


fredag 27 september 2013

Det ligger inte för mig...

... att vara bitter o långsur
 
 
I dag hade jag ett sånt där mindre trevligt samtal att ringa
Ni vet såna där samtal som man får en liten klump i magen av och liksom drar sig för att ringa men innerst inne vet man att det finns ingen återvändo utan man bara måste lyfta på luren, knappa in numret och liksom bara få det gjort...
 
 


Nu sitter jag här med samtalet avklarat och känner mig lite som ett UFO
Vad hände liksom ?
Vart tog all den där inbakade arrogansen och spydigheten vägen ?
Det kändes som att den försvann i samma sekund som röntgensvaret presenterades och istället ersattes den av en betydligt mer förstående och omtänksam sida
Jag hängde inte riktigt med kan jag säga men det är klart att med det bemötandet  kändes det som ett betydligt trevligare samtal än de vi haft tidigare
 Det är inte så att jag är ute efter "tycka synd" eller medömkan på något vis, den delen klarar jag av så bra på egen hand
Det enda jag har haft är en önskan om är att bli trodd trots att orsaken till min smärta inte har kunnat ses med blotta ögat
Men det är ju inte alltid man får som man vill och i såna lägen är det ju rätt skönt att det finns "konstgjorda" ögon som ser och kan presentera bevis som ökar förståelsen
Nej jag är varken bitter eller långsur utan det är väl bara att ta det för vad det är
Somliga av oss behöver inte påtagliga bevis för att visa lite vanlig sund medmänsklighet och förståelse medans andra av oss inte besitter den förmågan...  



onsdag 25 september 2013

Svart på...

... vitt
 
 
I dag pratade jag med min läkare, han hade fått svaren från röntgen och mycke riktigt så har jag pålagringar på kulan i nyckelbensleden
Pålagringar som då medfört att en sena hamnat i kläm och därmed blivit inflammerad
Diagnosen i sig var väl inte så där jättelajbans att få men det kändes ändock skönt att få "bevis" på att jag inte bara googlat fram en massa symptom utan att det faktiskt finns en fýsisk skada även om den inte syns utanpå kroppen
Jag menar, visst är google bra till mycke men att nästla in sig på röntgenplåtar tror jag inte är fullt möjligt ännu
Vi diskuterade en stund och med tanke på röntgensvaret och hur pass ont jag har så ville han trots att jag i våras redan fått tre sprutor i tennisarmbågen och därmed inte borde få kortison på ett tag ändå prova att sätta ytterligare en kortisonspruta för att dämpa det hela och därmed ge sjukgymnastiken och akupunkturen bättre förutsättningar
Jag är väl inte sådär överförtjust i att få ytterligare kortison men å andra sidan så är jag tillräckligt desperat just nu för att prova allt
Jag är rätt less på att ha ont och milt uttryckt skitless på att  inte få sova om nätterna
 
 
 
 


Nu har vi firat...

... i dagarna fyra
 
 
Den obligatoriska middagen på Hard Rock klarade vi av i lördags tillsammans med Julia och Kicki
I söndags kom Moster Malle med familj och Julia över på tårtkalas
I går firade vi i liten skala härhemma med sång och paket på morgonen och ridlektion på kvällen
I dag kom "bonusFarmor" Renee för att fira vår åttaåring och nu...
 
 


 
 



 
... ja nu känner jag mig rätt mätt på det här med kalasande men vi har ett kalas kvar
- kalaset med kompisarna
Men efter det kalaset ja då får det banne mig vara slutkalasat för ett tag, det är allt en himla tur att min käre make inte är så mycke för det där med kalasande när han fyller år utan hellre firar lite lagom med bara den allra närmaste familjen dvs Linn och mig

måndag 23 september 2013

Paketen tycks...

... bli mindre med åren
 
 
I morgon fyller Linn åtta år
Hon har precis somnat och jag har roat mig med att slå in hennes presenter
När paketinslagningen var klar kunde jag konstatera att paketen blir allt mindre för var år som går men summan av inköpen är nog konstant
I år står en klocka allra högst på önskelistan tätt följd av en skatehjälm, gympadojjor, vinteroverall, vinterstövlar mm
Högsta önskan blir absolut uppfylld och visst ska hon få skor, stövlar o vinteroverall
- men inte i present
 
 


söndag 22 september 2013

När man lider av...

... total avsaknad av pysselgen
 
Ja då får man lite lätt panik när dottern börjar fantisera om att hon vill ha en hästtårta
Speciellt när fantasierna tar fart ungefär samtidigt som man börjar med tårtan
Planen var att göra en enkel gräddtårta med hallon&blåbär och att jag för första gången skulle försöka mig på det där med gele
Jag hade på tungan att säga att en hästtårta fick vänta till hennes kalas men så fick jag syn på den stora hästpepparkaksformen och genast började geniknölarna arbeta
Jag fyllde helt sonika pepparkaksformen med hallon&blåbär och öste sen gele över det hela och höll tummarna för att min plan skulle fungera...
 

 
... och det gjorde det
So far so good
Sen kom vi då till överkursen
- spritsa grädde
Inte gick det bra och inte blev det snyggt men Linn var grymt imponerad och förgyllde mitt pyssel med hänförda suckar av belåtenhet
När grädden var ditspitsad ansåg jag tårtan vara klar men Linn tyckte annorlunda så fram åkte lådan med strössel och dekorationer
Och...
 
 


... ja Linn är supernöjd med resultatet
Själv konstaterade jag att jag inte bara saknar pysselgen utan även en spritsgen men vad gör väl det
Det är ju tanken som räknas och en supernöjd tjej är väl bästa betyget om något
Ja Linn är så nöjd med tårtan att hon bestämde sig för att äta av den på kalaset i kväll så jag behövde inte göra en "plättårta" till henne då utan den kunde hon ta till lunch istället
 
 



 

fredag 20 september 2013

Picasso ger...

... långsura ett ansikte
 
I går morse hällregnade det och trots detta tvingade jag ut Picasso
Ja jag var t.o.m så elak att jag lyfte ner henne tre gånger från trappan och ut på den blöta gräsmattan med uppmaningen
- kissa
Efter utförd morgontoalett fick hon komma in i värmen några minuter innan det var dags för nästa plåga dvs en liten promenad i regnet för att göra nr 2
Under tidvis rätt högljudda protester lät Picasso mig förstå att det där med regn liksom inte är hennes grej
När vi kom in igen parkerade hon sig i soffan - långt ifrån mig
Så fort jag närmade mig bytte hon direkt plats
Som sagt, sur och förnärmad
Jag slumrade till en liten stund på soffan och då kom hon smygande och la sig tätt intill mig men så fort hon upptäckte att jag vaknade till blängde hon surt på mig och bytte hon plats direkt och så fortsatte det ända fram till två tiden då hon bestämde sig för att hon hade surat färdigt
 
 
 
 
Det var ju torsdag och ridlektion för Linns del och eftersom regnet upphört fick Picasso finna sig i att hänga med
Eftersom det var lite smårått efter regnet fick hon sin fina "Bajentröja" på sig
En tröja som hon numera mer eller mindre vuxit ur så det är dags för matte att sticka en ny och den här gången ska jag justera mönstret lite så att det passar den lilla staffekroppen lite bättre
Första gången Picasso fick tröjan på sig var hon lite undrande och gillade det inte men numera har hon nog insett att den värmer rätt skönt över ryggen så hon har ingenting emot att ta på sig den utan ser t.o.m ut att trivas riktigt bra med den på
 
 
 
 
 
 


onsdag 18 september 2013

Sjukvården och arbetslinjen...

... dansar i otakt
 
Ja den stora frågan är väl om dom överhuvudtaget dansar samma dans eller ens befinner sig på samma danshak
Tre månaders väntetid för att komma till ortopedmottagningen, ytterligare två-tre månaders väntan i operationskön och sen 4-6 veckors rehab
Fullkomligt logiskt ?
Inte i mina ögon i alla fall men så är jag inte heller politiker utan en helt vanlig "Svensson" i behov av lite sjukvård för att kunna leva normalt och därmed även sköta mitt jobb
 
 
 
 
På väg hem från ortopeden idag lyssnade jag på radion, i en intervju med finansministern Anders Borg uttrycker han sin oro över att korttidssjukfrånvaron har ökat markant och att ökningen främst skett bland de offentliganställda och börjar sen svamla om att det förstår ju alla att det inte är hållbart
Jo, de allra flesta förstår nog det men tvärtemot Herr Borg är vi ( förhoppningsvis ) fler som tror på förebyggande åtgärder istället för försämringar för de som är sjuka
För det kan väl knappast komma som någon överraskning att många offentligt anställda fått en betydligt tuffare arbetsmiljö ? 
Eller har Herr Borg totalt missat Barnmorskornas kamp mot de arbetsförhållanden som råder nu ?
En kamp som f.ö  förmodligen all vårdpersonal kan sätta sig in i och vittna om att även dom jobbar under stress och ett ständigt prat om att spara på resurser
Har han även missat lärarnas rop på hjälp om för stora klasser, minskade resurser ?
Har han missat både föräldrar och personals missnöje med alltför stora barngrupper på förskolor och fritidshem  ?
Jag förmodar att Herr Borg  i sin bekantskapskrets inte har så många vårdbiträden eller undersköterskor som arbetar inom hemtjänsten  och därmed kan vittna om den ständiga stressen med tidsscheman som redan på planeringsstadiet skurit ner tiden ute hos kunderna och där man  dessutom förväntas att sekundsnabbt flyga mellan kunderna trots att dom bor ett par km ifrån varandra
Är det underligt att folk som ständigt jobbar under press och med stressen tungt hängande på sina axlar till slut inte orkar med ?
Herr Borg muttrade om att "vi" inte kan ha folk som är sjuka eftersom det är en dyr försäkring och där är jag väl  benägen att hålla med honom men som sagt istället för att slå undan benen på de som drabbas kan jag ju tycka att det kanske vore smartare att börja i andra änden istället dvs se till att göra rejäla satsningsar på vård, skola & omsorg och därmed skapa en drägligare arbetsmiljö för dessa utsatta grupper 
 
 


Ett femte jobbskatteavdrag, ett avdrag som givetvis gynnar de som tjänar allra mest
För egen del hade jag hellre sett att man istället hade valt  att lägga dessa pengar på  vård,skola & omsorg
Tre bitar i vårat samhälle som måste få kosta
Barnen är vår framtid och det borde vara självklart att alla barn erbjuds en trygg barnomsorg och en skola där alla elever - även de i behov av extra stöd - får samma chans att bygga en bra och stadig grund att stå på i framtiden
Lika självklart är det i mina ögon att vi tar hand om de äldre som byggt upp vårat samhälle men som nu är i behov av hjälp för att klara sin vardag verkligen får den hjälp dom behöver utan att behöva känna att dom ligger till last för någon
Och lika självklart är det att de sjuka som behöver vård ska få den inom rimlig tid
Arbetslinjen i all ära men det är ofrånkomligt
- sjukdom kan drabba vem som helst och när som helst och helt utan förvarning och när den slår till ska det finnas ett skyddsnät som fångar upp
Ett samhälle som inte kan värna om de svaga är inget samhälle jag vill leva i
 
 
 


tisdag 17 september 2013

Musik och..

... minnen
 
 
På väg hem från sjukgymnasten laddade jag cdspelaren med "Absolut svensk sommar"
Kände att jag behövde hålla kvar sommaren en stund till med lite sommarmusik
Det var riktigt trivsamt att få höra hela låtarna men framför allt att få höra olika låtar
När Linn är med blir det oftast samma låt om och om igen eller så lyssnar hon en halv minut på varje låt innan hon scannar vidare
 
Jag satt där i bilen och funderade på allt och ingenting när "Drömmen om Elin" spelades upp och allt eftersom låten pågick så bombades hjärnan med massor av barndomsminnen
Helt plötsligt var jag sju-åtta år igen och satt på pianopallen bredvid Gunnar medans han spelade och sjöng just "Drömmen om Elin"
 
Älskade Gunnar, min "sommarpappa"
Jag var fem år första gången jag åkte till mina "sommarföräldrar"
Fem år gammal sattes jag på tåget tillsammans med några andra barn och två "fröknar" som såg till att vi kom till rätt ställe
På Sundsvallsstation möttes jag av AnnaLisa, själv har jag inga som helst minnen från just det här men under årens lopp berättade både AL och Gunnar ofta och gärna om vårat allra första möte
Jag hade en sån otrolig tur som fick komma till just AL och Gunnar, världens underbaraste och i särklass bästa sommarföräldrar
 
Första året var det kommunen som ordnade sommarhemsplaceringen och den varade i endast några veckor men vi tre trivdes så bra tillsammans att vi fortsatte att hålla kontakten under hösten, vintern och våren så när det blev sommar igen så bestämde mina föräldrar tillsammans med AL och Gunnar att sköta det hela på egen hand och så blev det sen varje sommar fram tills jag var fjorton år
Jag åkte  till AL och Gunnar direkt när sommarlovet började, ja ibland t.o.m redan veckan innan och stannade sen kvar där hela sommaren och återvände hem några dagar innan det var dags att börja skolan igen
 
 


Vilket då i sin tur  innebär att jag inte har så många sommarminne  tillsammans med min familj
Men jag har desto fler varma, roliga, härliga men framför allt kärleksfulla sommarminnen tillsammans med AL och Gunnar
Som nummer fyra i en syskonskara på sex var det helt underbart att under några veckor på sommaren få vara "ensam barn" och få all uppmärksamhet var rena rama himmelriket och något jag sen levde på under resten av året
Jag älskade både AL och Gunnar men Gunnar hade och har en alldeles speciell plats i mitt hjärta
Jag var "Gunnars flicka" , jag älskade att följa med honom till garaget och parkera bilen när han kom hem från jobbet och jag kan fortfarande känna den härliga känslan av stolthet när jag fick låsa garaget och sen bära hem den stora garagenyckeln i gjutjärn och hänga den på sin rätta plats innanför ytterdörren
Gunnar jobbade som stins och hade någon enstaka gång tjänstgöring på lördagen och ibland fick jag följa med honom och jag tyckte att det var så otroligt spännande att vara med inne på stationen, följa med ut på perrongen när han skulle vinka iväg tågen
Efter några somrar flyttade AL och Gunnar till Nyland och bodde på övervåningen i stationshuset och i och med det kunde jag vara med Gunnar på jobbet lie oftare
Det hände allt som oftast att jag slank in till Gunnar på jobbet, pratade med dom andra som jobbade på stationen och även med bussförarna som hade sitt fikarum inne på stationen
Dom var tre bussförare som utgick från den stationen
Fröberg, en äldre mkt snäll och försynt man med ett stort travintresse
Ragnar, en lite yngre ( skulle tro at han var i 40års åldern ) man som i en liten  flickas ögon såg väldigt bra ut och som var jätterolig och ständigt busade och skojade och jag tror banne mig att jag hade min första "crush" i honom
Sen då, den tredje som jag tyvärr glömt namnet på  men jag tror att han hette Kalle , att jag glömt hans namn är lite lustigt eftersom just han var min stora favorit av dessa tre, så otroligt snäll, rar och omtänksam och alltid härligt glad
Dessa tre busschaufförer lät ibland pratkvarnen Helen följa med på bussturerna runt bygden
Åka buss hör numera inte till mina favoritsysselsättningar men just då älskade jag att få åka med
Nu pratar vi inte om en busslinje i dagens  Sthlm  där ingen känner någon och alla är fullt upptagna med att kolla sina telefoner utan om sjuttiotal, en buss som hade sina turer ute i den norrlänska obygden där alla passagerare kände alla  och att åka buss var ett sätt att umgås på
En av bussturerna hade sin ändhållplats vid en lanthandel och så gott som varenda gång bjöds jag på glass där, antingen av någon av passagerarna, busschauffören eller lanthandlaren
- himmelriket för en liten tjej som sagt
Det finns så mycke minnen, så många historier att jag skulle kunna skriva en bok om mina härliga somrar uppe i Norrland tillsammans med AL och Gunnar 
 


En låt, massor av minnen
Minnen som framkallade en härlig känsla i kroppen
En varm  känsla av kärlek och tacksamhet
Tacksamhet över att två så underbara människor tog mig till sitt hjärta,  lät mig vara en så självklar del av deras liv
Man säger att blod är tjockare än vatten men kanske är det så att ibland behöver man inte ha biologiska band till varandra
Ibland har det hänt att jag har tänkt att mamma, pappa, farmor, farfar, mormor och morfar bara är ord
Ord som egentligen inte har någon betydelse
En mamma, pappa, far eller morförälder  är något man bara blir men det är först när man fyller sin uppgift med kärlek och omtanke som just de orden får någon betydelse
 
AL och Gunnar var mina sommarföräldrar och dom fyllde verkligen upp till brädden med kärlek och omtanke och gav därmed orden  betydelse
Mycke av det jag upplevde tillsammans med dom la grunden till den jag är idag och jag vet att jag många många gånger talade om för dom hur mycke dom betydde för mig, hur mycke jag älskade dom men jag önskar att jag hade gjort det ännu mer och ännu tydligare men egentligen är det först nu som jag verkligen inser hur oerhört mycke dom har betytt för mig under åren och hur starka våra band faktiskt var
 



måndag 16 september 2013

Varning för...

... gnäll
 
 
Femte natten med extremt störd sömn
Vaknar x antal ggr per natt och när jag väl sover drömmer jag oftast att jag har ont
- förmodligen för att jag har just ont
Livet är underbart, eller inte
Jag börjar mer och mer känna att jag inte orkar längre, jag orkar inte vara trevlig, jag orkar inte göra någonting utan vill helst av allt bara få krypa ner under ett täcke och helt enkelt upphöra att existera en liten stund
 
 


Om en och en halv timme ska jag hämta Linn på fritids och jag kan känna en lätt panik över hur jag ska palla timmarna fram tills Paul kommer hem
Jag vill verkligen inte var på dåligt humör, jag vill inte vara trött, jag vill inte ha kort stubin men just nu pallar jag inte att vara  en glad, trevlig och tålmodig mamma
- det finns liksom ingen energi över till det just nu
 
 



Så kom då...

... äntligen söndagen
 
 
Äntligen blev det tävlingsdags och Linn var taggad till tusen
Dagen inleddes med Terränghopningen som var upplagd i två heat
Första rundan klockades och sen gällde det att rida andra rundan så nära sin tid som möjligt och den med minst tidskillnad vann
Ett mycke bra upplägg när det gäller barn, var och en rider efter sin egen förmåga och du har lika stor chans att vinna om du rider en runda i samlad trav som om du rider rundan i full galopp
Det gäller att rida två så lika rundor som möjligt efter dina egna förutsättningar
 
Linn ställde upp med både Monia och Dumle i terränghoppningen
Dumle visade sig från sin allra bästa sida - djup ironi - och visade redan från start att det där med terränghoppning minsann inte var något han tänkt pyssla med överhuvudtaget så det slutade med att Marika joggade med Linn och Dumle runt under första varvet och när det var dags för andra rundan så fick Julia hänga med som ledsagare och stöd
Monia var också lite tveksam vid första hindret men resten av banan gick galant och Linn var mer än nöjd med deras insats
Tolv ekipage startade och som vanligt var Linn yngst och den äldsta 12år men de allra flesta andra ryttarna var omkring 9-10 så Linn kan med all rätt vara stolt över sin 8e plats med Monia och 9e platsen med Dumle
 
 


Terränghoppningen i all ära men på nå´t sätt så var det dressyren som var Linns stora mål den här gången
Linn inledde med start på både Dumle & Sillen i klass 1B, ett lagom kort program som gick långt över förväntan
Både jag och Malle var djupt förvånade och överraskade över att Linn lyckades få runt både Dumle och Sillen utan några större tveksamheter, ja om man bortser från Sillens vanliga ovilja att gå förbi "utgången"
Ja till vår och säkert sin egen förvåning så lyckades hon hålla igång både Sillen och Dumle i trav i alla fall halva volterna och bara det är en enorm bedrift
I den klassen placerade sig Linn 1:a med Dumle och 2;a med Sillen
 


 
 
Sen var det äntligen dags för debuten i LC:1
Linn var hur cool som helst och tyckte jag var lite tjatig när jag för fyrtiosjunde gången undrade om hon kunde programmet
 
- Mamma, jag kan programmet... det är buslätt...
 
Bra och visst kunde hon programmet och bortsett från de små fladdrande händerna, slarvigt ridna vägar, en fel galopp, några galoppsteg på fel ställe ( pga av att lite otänksamma tjejer vid ridbanan som smackade på sin häst ) och...
 
... ja summa sumarum Linn och Monia gjorde en helt ok debut tillsammans och red ihop 129.5 poäng och i domarprotokollet bla fick beröm för sin sits och slutade på en låt oss säga hedersam fjärde plats, en fjärde plats låter så ju mycke trevligare än att skriva att hon kom sist
Men, huvudsaken är ju att Linn var nöjd och det var hon med råge
Det var Linns första start i LC:1, dvs om man bortser från tävlingen på ridlägret
Nu längtar Linn redan till nästa tävlingssäsong och hoppas på fler mysiga upplevelser tillsammans med Monia
 
 
 




lördag 14 september 2013

Laddade...

... och redo
 
I går red Linn & Monia igenom dressyrprogrammet
Linn kan programmet och lyckades hålla igång Monia hela tiden så nu hänger det bara på att få till snygga ridvägar men framför allt att hålla händerna stilla så ska det nog gå helt ok på söndag
Det här blir ju Linns första dressyrtävling och även om dom är fem som startar i klassen så tävlar hon ju mest av allt mot sig själv
Linn & Monia har tränat en hel del och det här är nog första gången som Linn verkligen gått "all in" för någonting
 
 


I dag gjorde vi ett litet byta med Marika, Prinsessan fick gå med på en lektion och Linn lånade Monia för en liten barbacka tur ute i skogen för att komma ännu närmre varandra
Lagom uppladdning och mys inför morgondagens tävling
Efter ridturen passade vi på att sitta ute i solen och smörjde träns  och när vi ändå var i farten passade Linn på att byta ut Monias pannband mot ett av Prinsessans som vi inte använder så nu är Monias träns blingat inför morgondagen
 
 
 
 
Så nu håller vi tummar och tår för att Linn får en härlig dag tillsammans med Monia, Sillen & Dumle

 

 
 
 
 


torsdag 12 september 2013

En andra...

...bedömning
 
I dag var det dags att träffa sjukgymnasten för en liten bedömning och rehabplan
Hon började med att höra efter hur länge jag haft ont och hur det hela startade, vilken typ av smärta jag har osv och sen började hon klämma o känna och jag fick röra armen/axeln på en mängd olika sätt som gjorde mer eller mindre ont varav en del rörelser gjorde rent ut sagt för djävligt ont
Efter att hon gjort en noggrann undersökning plockade hon fram en skelettarm och började mycke pedagogiskt förklara att hon var till 90% övertygad om att jag har pålagringar i nyckelbenskulan och troligtvis även en inflammerad muskel pga av detta och sen övergick hon till att presentera sin rehabplan som nu inleds med två veckors träning innan hon provar att sätta akupunkturnålar
Vi gick igenom de åtta övningarna och dessa ska jag göra minimum en gång om dagen, gärna två men allra helst tre gånger per dag
Sen pratade vi lite om vad jag kan göra och vad jag bör undvika att göra och kontentan av det hela var att jag måste lyssna på min smärta
Om smärtan är den vanliga när jag utför rörelsen så är det ok men så fort smärtan stegras ska jag omedelbart avbryta
Givetvis frågade jag då om det här med att vara i stallet, ev bära en sadel eller kanske t.o.m hjälpa till att sadla och fick samma svar
 
- Gör det vanligt ont, utför aktiviteten. Gör inga rörelser äver axelhöjd så länge du har ont och  ökar smärtan, avbryt. Det handlar om att hitta rätt vägar till att må bra och aktivitet är en av vägarna...
 
Fine, då vet vi det och jag kan med gott samvete fortsätta att gå ut med hunden,  skjutsa upp Linn till stallet och ibland faktiskt även bistå Linn med hjälp så länge axeln inte säger ifrån
Ja jag kan faktiskt även både diska, städa, hänga tvätt och dammsuga härhemma utan att någon utomstående behöver komma med synpunkter om det och undra över hur Paul och jag delar sysslorna mellan oss
 
Ett mycke trevligt besök hos sjukgymnasten med andra ord, jag gick därifrån nöjd och tacksam över att ha träffat en sjukgymnast som efter första intrycket får MVG beträffande bemötande och att hon dessutom lovordade min läkare Johan gjorde ju inte saken sämre förståss
 
- Var glad över att du har Johan, han är en pärla
 
När jag kom hem tog jag en promenad med Picasso, softade lite och sen tvärslocknade jag i soffan tillsammans med familjens gosegris nr 1 och varken Picasso eller jag vaknade förns Linn stod i hallen och ropade
 
- Jag är hemma nu !!!!

Omstart av dagen...

... önskas
 
Efter en rent ut sagt kass natt då jag vaknat av o till pga av värken samt att även i drömmarnas värld varit gått runt med min onda axel så var väl humöret inte direkt på topp när klockan ringde i morse
Men som vanligt är det ju bara upp och gilla läget
När jag avklarat mina morgonbestyr på badrummet ställde jag mig i sovrumsdörren och kallade på Picasso, en Picasso som med ett mycke tydligt kroppsspråk visade att hon minsann inte hade den minsta lilla lust att vakna just nu
Eftersom jag visste att morgonschemat var rätt tight och att Picasso måste ut direkt när hon lämnar sängen kände  jag att det var liksom inte läge att väcka Linnsan och gå upp på övervåningen eftersom vi förmodligen bara skulle ha hunnit halvvägs upp i trappan innan Picasso vaknat till liv och med en bestämd tydlighet visade att nu minsann passade det för damen att gå ut och "pudra näsan"
 
 


Efter att ha kallat på Picasso ytterligare några gånger utan framgång bestämde jag mig för att helt enkelt ( som så många andra mornar ) för att lyfta ut henne och tänka sig
Plötsligt vaknade den lilla fröken till, skuttade ut på gräsmattan för att göra nr 1 och sen snabbt återvända upp på altanen igen
Mina ihärdiga försök att få henne att lämna altanen och gå och göra nr 2 var helt fruktlösa och även nu visade hon med ett mycke tydligt kroppsspråk att hon liksom inte var gjord för att beträda morgonvått gräs och eftersom jag började känna att klockan tickade iväg så gick vi in
 
När Linn och Paul började bli redo tog jag med mig Picasso ut för ytterligare ett försök att göra nr 2 och förmodligen hade vi lyckats rätt bra med det försöket eftersom Picasso precis var på väg att sätta sig när både Bosse och Mysan kom farandes och vem kan tänka på toalettbestyr när man  helt enkelt bara måste  flamsa runt och hälsa på familjens två katter
Lite lagom stressad satte jag in Picasso i bilen och ser i ögonvrån hur Linn kommer studsande
- barfota !
 
Skor ?
ja dom hade hon liksom ingen koll på, hon trodde att dom var ute i trädgården men det var dom inte så där stod vi
Minuterna tickade iväg, Paul skulle lämnas vid bussen, Linn på fritids och det helst innan frukosten började serveras och jag skulle sen snabbt hem och hoppa i duschen innan besöket hos sjukgymnasten och däremellan någonstans skulle jag även hinna rasta Picasso
 
 


Så för andra gången den här veckan fick jag spunk och lät den opedagogiska mamman titta fram några minuter och väsa fram ett och annat om att hålla ordning på sina grejer och inte bara slänga allt vind för våg
Linn ?
ja hon bara konstaterade
 
- Jag har inte haft bort mina skor, det är Picasso som har tagit dom och grävt ner dom
 
O yes att det är
 
Nåja, Linn fick ta ett par gympaskor som enligt henne själv är för små men själv tror jag att det mest handlar om att det inte är ett par  Converse
Snabbt upp till Ledinge för att släppa av Paul vid bussen, en Paul som ett par timmar senare hade lite synpukter på min bilkörning denna morgon och dom synpunkterna kan väl snällast sammanfattas med
 
- Du körde inte bilen speciellt bra...
 
 
 
Framme vid fritids kliver jag ur bilen och först då börjar Linn långsamt att ta på sig sina skor för se skor kan man inte ha på sig när man åker bil
Vinter eller sommar, kort eller lång bilresa
- skorna åker alltid av
Och aldrig att Linn har en tanke på att börja sätta på sig skorna när man börjar närma sig resans mål
Näe varför det liksom när man kan skynda långsamt
 
När jag kom tillbaka till bilen efter att ha lämnat Linn visade Picasso rätt tydligt att nu minsann var det dags att sätta ner rumpan och göra nr 2
Lätt stressad o lagom irriterad kände jag att hon fick banne mig hålla sig de 3-4 minutrarna det tar att åka hem och höll sig gjorde hon, dock under rätt högljudda protester och tydligt visat missnöje
 Picasso hann väl nätt och jämt sätta ner tassarna på gräsmattan innan hon levererade 
Sen snabbt in och äntligen kunde jag hoppa in i duschen, ta ett djupt andetag och göra en omstart av dagen ...


 

Gå och...

... tvätta händerna och ansiktet
 
Ja den uppmaningen fick Linn häromdagen då vi hade ätit ribs till middag
Med tanke på hur handduken såg ut efteråt så borde jag ha tillagt
- innan du torkar av dig på handduken
 
 


onsdag 11 september 2013

Kropp & själ...

... hör ju ihop
 
 
så nu idag blundade jag lite för värken i axeln och bestämde mig för att ge själen lite terapi
Bästa "må bra terapin" för mig är att baka så det blev både en syrlig citronkladdkaka med grädde & hallon och skållad råglimpa
Det nybakta brödet spred en underbar doft i huset och mildrade lite av värken i axeln
 
 



Det var ett tag sen jag bakade och jag har saknat det, lite trist att inte orka/kunna baka som "förr" men förhoppningsvis så ska väl inflammationen eller vad det nu är läka ut så småningom
I morgon är det dags för ett besök hos sjukgymnasten och på fredag är det återbesök hos läkaren och på måndag kanske det är dags att börja jobba igen
 



Jag har tänkt på...

... det här med att vara bortskämd
 
 
Jag får ofta höra att Linn är bortskämd
Både vuxna och även Linns kompisar anser sig ha rätten att haspla ur sig dessa ord
Att barn har den åsikten kan jag iofs förstå
Deras reflektioner handlar oftast om att Linn har fått något
Linn har en kamrat som ofta säger
 
- Du är så bortskämd för du har ju tusen Monster High dockor
 
Nu har Linn förvisso inte tusen MH dockor men visst har hon några stycken och ja hon har även filmerna och ngr pysselböcker
Så visst, jag kan förstå att ett barn tycker att Linn är bortskämd
 
 


Men när det kommer till kommentarerna från vuxna så handlar det inte så ofta om just det materiella utan konstigt nog om att Linn är bortskämd med tiden tillsammans med oss föräldrar och att det skulle vara något negativt
Hur kan tid tillsammans med mamma och pappa vara något negativt ?
En av anledningarna till att jag jobbar deltid är just för att Linn ska slippa långa dagar på fritids, för att vi ska kunna ha våra eftermiddagar i stallet tillsammans
Just för att vi ska hinna göra annat än att bara äta middag tillsammans om kvällarna innan det är dags att gå och lägga sig för att orka med morgondagen
När vi är lediga gör vi saker tillsammans som hela familjen tycker om
Vi prioriterar att vara med Linn framför andra aktiviteter
Linn är sju år, det kommer en dag då mamma o pappas sällskap inte är mycke att hänga i julgranen
Det kommer en dag då hon mycke hellre är med sina kompisar än lullar tillsammans med oss
Det kommer en dag när hon tar cykeln till stallet och helst ser att vi håller oss borta från verksamheten där och bara engagerar oss i det vi behöver göra dvs betala
 
 
 
 
 
Bortskämd ?
Ja, kan man vara bortskämd med tid och kärlek så är nog Linn det och med tanke på allt positivt vi får höra om henne av bla skol & fritidspersonal så har jag svårt att se något negativt i det hela
Vi har en dotter som har gott om kompisar , som fungerar tillsammans med alla barn, en dotter som i princip aldrig skapar en konflikt bland vännerna utan är väldigt omtänksam och mån om att alla ska få vara med
För mig är det ett rätt bra bevis på att vi har en dotter som mår bra och är trygg i sig själv och därmed har jag lite svårt att förstå den negativa och förebrående klangen folk har i rösten när dom gång efter annan uttalar sig om Linns bortskämdhet
 
Jag brukar roa mig med att tänka på hur folk skulle reagera om jag gjorde det omvända
Om jag började ifrågasätta varför dom anser att det är så ok att sätta sig själv och sitt arbete i första rummet, hur långa dagar på förskola/fritids kan försvaras i all oändlighet och anses som den normala normen för hur allt ska vara
Hur man kan anse att det är normalt att barnet och barnets behov gång efter annan hela tiden får stryka på foten eller att ansvaret för dessa behov  överlämnas till släkt o vänner bara för jobbet och ens  egna aktiviteter är så otroligt viktiga
Som sagt, jag skulle kunna ställa frågan men jag gör det inte eftersom jag utgår från att var och en gör sina egna prioriteringar och utgår från vad just dom anser vara bäst för sin familj och det är väl kanske därför jag undrar varför dessa människor anser att det är så ok att ifrågasätta och faktiskt kritisera hur vi lever och ha synpunkter om vårat  "bortskämda" barn
Nu ska jag vara lite elak men jag kan inte låta bli att undra om det ibland kanske är det egna dåliga samvetet som gör att man liksom måste hacka på bortskämda Linns föräldrar
Kanske skulle samvetet kännas lite lättare om även vi slog in på den normala stigen och lät våra egna egon styra framför vårat barns bästa istället för att bli en jobbig påminnelse om att det går att prioritera annorlunda...
 






Inga pedagogiska poäng...

... till den här mamman
 
 
I går sjönk jag nog rätt rejält på rankingen "Årets mamma"
Tisdag = ridlektion och gårdagens lektion var en hopplektion och med tanke på söndagens tävling så red Linn mycke lämpligt på Monia
Allt gick till en början jättebra, dom travade lite över bommar och hoppade ett lågt hinder
Men så höjdes bommarna och det skulle bli "studshoppning"
 
 


Tjejen på hästen framför fick ett stopp och det blev lite "rörigt" vid första försöket och vid andra försöket gick det väl lite "sådär"
Avståndet mellan studshindrena var inte riktigt anpassade efter shettisMonia vilket innebar att även andra försöket blev lite "sådär" och Linn bestämde sig för att hon inte tänkte hoppa något mer
Marika ändrade avståndet så att det skulle passa Monia bättre och sänkte hindrena lite men Linn var obeveklig
- Hon skulle inte hoppa något mer och därmed basta
Jag försökte först den pedagogiska biten med positiv övertalning men Linn var hårdnackad, hoppning var ingenting för henne
Monia hoppade högt, Linn hade ingen balans, allt var bara hur läskigt som helst och det var inge roligt att hoppa längre
Ungefär där tappade jag tålamodet  - mest för att jag innerst inne visste att Linn både kunde och ville-  och kläcktelite korkat  ur mig
 
- Fint, hoppar du inte nu så kan du glömma terränghoppningen på söndag
 
- Men mamma...
 
- Nej, det finns inga men.Vågar man inte hoppa trettio cm på banan ska man definitivt inte ut på en terrängbanan och hoppa
 
 
 
 
I samma sekund som Linn insåg att jag menade allvar så hände något
Linn bet ihop, fick något mycke bestämt i blicken, samlade ihop tyglarna, kollade att kusten var klar och satte av i galopp bort mot hinderserien och fullkomligt flög över på ett inte bara bra kontrollerat utan även väldigt snyggt sätt och fick därmed massor av beröm av Marika som nog blev lite häpen över att Linn slutligen bestämt sig och liksom kom från "ingenstans"
Resten av lektionen red Linn med ett leende  på läpparna och rädslan var som bortblåst
Det var inte ens läskigt att trava över bommar och slutligen hoppa ett tjugo cm högt hinder ståendes i stigbyglarna balanserandes med armarna rakt ut i luften
 
Nej jag vet, det är inte speciellt pedagogiskt att hota med "Om  du inte gör si får du inte göra så...."
Men ibland tar frustrationen över och då har den där pedagogiska biten en viss förmåga att gömma sig till förmån för mer primitiva metoder, metoder jag kanske inte alltid är så stolt över
Men i stallet efteråt konstaterade Linn
 
- Mamma det sitter liksom i huvudet på mig att jag inte vågar men jag kan ju och det är jätteroligt
 
Så även om jag var grymt opedagogisk så lyckades jag i alla fall få över Linn på rätt sida igen och med tanke på att Linn var väldigt stolt över att hon till slut besegrade  sin rädsla så kanske det är ok att vara lite opedagogisk ibland, i alla fall  bara lite och bara ibland... 
 
 

 
 
 



tisdag 10 september 2013

Mera...

... Linn & Monia
 
 
Söndagen närmar sig med stormsteg och Linn & Monia fortsätter att bekanta sig med varandra
Efter ridturen på Prinsessan idag så var det Monias tur att hänga med Linn ut i skogen en sväng
I dag funkade det otroligt bra
Linn tycker att det är riktigt roligt att rida en ponny som faktiskt gör det man ber henne om
- utan att konstra
Talar Linn om att dom ska trava, ja då travar Monia på
Ber Linn henne galoppera, ja då fattar hon galopp utan att tveka
Bara Linn ger rätt signaler så är Monia genast med på noterna
 
 
 
 
I dag blev det mest skritt men lite trav och givetvis även en liten galopp
Dessutom passade Linn och Monia på att hoppa tre av terränghindrena och det såg riktigt bra ut
Monia hade riktigt bra fart och även om det på bilden nedan ser ut som om Monia tänker vägra så flög hon sekunden senare över hindret och galopperade så  det stod härliga till
 Linn ?
Ja hon sken som en stor sol och hindret med tunnorna som var lite läskigt igår var helt plötsligt a piece of cake tillsammans med Monia
 
 
 
 
 
Linn är cool och förväntansfull inför söndagen
I terränghoppningen är det 11 starter och Linn är - som vanligt - yngst
I LC:1:an är det fem starter och även där är Linn yngst
Men Linn har en cool och avslappad inställning
 
- Jag tävlar mot mig själv
  
 
 

 
 
Linn trivs så otroligt bra ihop med Monia så hon tänker flörta lite med Marika och be om att få fortsätta rida henne en gång i veckan fram till hästarna ska ha sin välbehövliga vintervila och hon smider redan planer inför kommande RKS säsong
Nu när hon vuxit ur Sillen så vore det ju toppen om hon kunde låna Monia när det är RKS tävlingar i Syninge
Som sagt, Linnsan är taggad och laddad inför kommande äventyr